Skriver (Tänder är äckligt)

Mina händer flyter i rymden och de formar
dina höfter här i sängen, de kommer ihåg mer
än vad hjärtat gör
De finner knopparna och spåren i din hud
när timmen är slagen




Sådär sadsadasdasdada

Svårt att hitta tillbaka till sitt ursprung och när man väl gör det så blir orden allt för många och dikterna alltför pratiga och jag tappar bort mig själv mellan bokstäverna. Jag silas genom dem som fin sand mellan tårna. Men det är för mycket sand, det är för mycket att hålla reda på, en hel fucking öken som strilar och rinner. Vart ska man placera denna öken om inte på ett vitt dokument. Ett dokument som inte längre handlar om mig, som handlar om min resa. Så kan det vara du vet. Och det som jag vet och du inte vet, är att jag har frihet ingnuggat i pannloben sedan barnsben, det har de gudomliga generna inom mig sett till. Och de har sett till att jag varje morgon kan slita mig själv itu och de ser till att jag sedan landar och de ser till att jag andas. Jag kan andas.
Så varje morgon kommer jag på mig själv med att andas.
Nu skriver jag bara för att tömma ut, för bilderna är inte slut, men de finns redan där. I de hundratals dikter som jag kanske aldrig låter komma ut. Om det innan fanns ett behov av att synas, så har det gömt sig för tillfället. Jag kan klara mig bra utan allas ögon, som så gärna vill vara en del av det här. Vill ha en del av min värld. Och de kanske inte vet det, men deras undermedvetna vet det. De vill ju vara lyckliga och jag anser inte att man blir lyckligare av min poesi, men ens undermedvetna kan få tiden att stanna upp och då, då har poesin lyckats.
Nu staplar jag, fyller raderna med streck och låter ingen luft passera. Det är så ord ska förhålla sig, de ska fylla igen de hål som DE andra satt dit, eller som jag själv satt dit för att orden inte fanns. För att någon annan fyllde sig själv med andra ord.
Ou Ou Ou
Kvantata Oshiri Makana Matatetet Fassturingen

swam