Stadens symfoni

Vid ett bord

äter en macka

med natten bakom ryggen

blir strypljuden

de fyllnade skratten,

den knivskurna handen

och flickan med tilltäppt mun

ett sorgset sorl i

lufttrumman

Ett ständigt stigande mummel

som stiger och stiger

tills maximal höjd
är nådd

precis innan atmosfären

För att sedan

släppa spakarna

räkna metrarna

på instrumentpanelen

likt sandkorn inuti

tidglaset