ur arkivet

Mannen som är jag sitter i ett rum där flitiga fingrar av lågbetalda invandrare sytt mina kläder som täckergolvet och den matta som slaktade kor bildat en fåtölj där datorer bildat min egen dator

Jag är ingen annan än ordens och regnets slav, jag är ingen annan än historiens alla människor som fortfarande pågår och dör, jag är deras sammansättning, och vi under samma sekunds lupp är vår historias hjältar och hjältinnor.

Må vi dra lassen av försvunna stortider och må vi dra lassen av det blod som fyllt jorden med olja, må vi dra lassen av vårat eget försvinnande från jorden

Vi drar tills repen lossnar och piskar våra barn i ryggen, deras förstenade kroppar med tennisarmar och krokiga ryggar blir till en pyramid som med deras gemensamma kraft släpar lasset ifrån våran sekund

Mannen som är jag hör starka röster i Egypten där människor med hela världens ögon förstärker den här världens ryggrad, den här sekunden

och alla vi som misstrott och jag vägrar ens att spekulera i hur det här kommer att sluta, jag jag, är bara så trött på lasset av vad andra människor historier ska förstöra den här dagens människors framtid, för är det inte så att historiens leda fyller våra sinnen med cement

Jag är jag, ochjag har inte längre tid med att tryckas ner om jag ska klara av möta den framtid som dessa betongblock skapar, jag, vi, någon, det största tv-programmet, den allsmäktigaste hemsidan, den ende guden, den ende dottern, den ende sonen, vi kommer alltid att finnas här och vi måste frita framtiden från dessa betongblock med radiomaster och tvtorn, dessa betongblock där panikens färg målas lager på lager, varje gång dessa betongblock skickar ut vågor av radioaktiva lögner. För vi kan sluta att leka ryggsäck på varandra och vi måste tyvärr släpa våra egna kroppar genom livet, och det borde vara våran enda last