Har ingen koll längre på de här automatiska nedfallande bokstäverna, jag får tidningar om affärer inom den offentliga sektorn, jag får sms från nummer som jag inte kan tyda, VERKLIGA MORGON! Jag skolkar från varma klassrum och malande röster. Jag har inga frågor som de här författarna kan svara på, jag har fått tillräckligt med svar från dem och de säger att det är dödläge, inget händer. Ingenting uppstår ur ingenting. Så man får göra nånting ur ingenting. CYklar, dessa tvåhjuls vidunder som ska föra min möra röv över sundet och ner till den östtyska gränsen där vägar av oerhörd frihet ska möta mig och mina vänner. Dit är det jag skickar mina tankar. Där står de på kanten av mitt sinnes rymd och gör sig redo, för tankarna har ingenstans att ta vägen när detta dödläge uppstår. Ingenting, ingen, ingenting mantrar deras röster. Tankarna som hysteriskt skrattar åt själen och mitt ego som far iväg och vill vill vill villlv illlv illvlll
Känna sig älskat och smekt, mitt ego i närkontakt med huden är det enda som tänker och känner.
Våren denna plågsamma utblomning av hud och pollen som sprider kärlekskranka människor nerför vägen av självförnekelse och glöm glöm glöm dig själv.
Så jag brottas med mina tankar och hudens finkänslighet och egots längtan. Jag drar ner dem under ytan och håller dem där tills vi ser valarna simma förbi och ta mig över till östtyska gränsen och ta mig till Gotlands solindränkta sevärdheter där jag ska simma över mitt förstånd och missa alla egots hemliga försök att skicka agenter.
Jag står inte ut längre! Frigör mina soldater! Låt dem lägga ner vapen!
Nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar