Mörkrets och ljusets nyanser (dikt till Mickes finissage)

På en klippavsats  när månen och solen omfamnar himlen
Inser jag att jag blivit;
En koloss som blivit till kol
De oändliga hålen som låter ljuset strömma
Jag är en ljusbärare, ridande på universums svarta best
Jag reser i oändlig rymd, där mörkret och ljuset spelar upp nyanserna och tonerna 
Jag är mörker som smeker ljuset
Jag är ljuset som punkterar mörkret
Jag är mörkret som omger allt liv
Jag hör inget, om jag inte hör nattens tystnad
Eller bruset ifrån dagens uppvaknande
Jag känner inget om jag inte känner kylan ifrån det frusna, svarta
Eller värmen ifrån stjärnans strålar
Jag ser inget, utan att se mörkret eller ljuset

Du väntar (ännu en planta satt i trädgården)

I en värld av materiella ting
Där fåglarna fortfarande har luft under vingarna
Där blomman spricker upp, vissnar och somnar in
Där väntar du

I en värld av andar
Där genomskinliga tentakler sträcker sig från ofrånkomliga känslor
Där plasman aldrig torkar

I en värld av mörker
Där stigen blir svår att se, fotfästet aldrig tillräckligt nära
Där väggen står gapande, handlöst fallande

I en värld av ljus
Där sången av tusen röster sjunger; hem
Där harmonin är uppnådd, nära, fullkomlig
Där väntar du

Älskar, älskar, älskar alltid

Jag väntar, för att jag älskar honom

Jag ljuger, för att jag älskar henne

Jag låtsas, för att jag älskar honom

Jag dömer, ut nån för att jag älskar henne

Jag växer, för att jag älskar honom

Jag slaknar, för att jag älskar henne

Jag skadar, för att jag älskar honom

Jag saknar, för att jag älskar henne

Jag lyssnar, för att jag älskar honom

Jag vågar, för att jag älskar henne

Jag känner, för att jag älskar honom

Jag ser, för att jag älskar henne

Jag är trygg, för att jag älskar honom

Jag är snygg, för att jag älskar henne

Jag är ond, för att jag älskar honom

Jag är god, för att jag älskar henne

Jag är trevlig, för att jag älskar honom

Jag möter din blick, för att jag älskar henne

Jag är din, för att jag älskar honom

Jag sover, för att jag älskar dom

Jag drömmer, för att jag älskar hen

Jag bryr mig, för att jag älskar dig

Jag vaknar, för att jag älskar mig

Vinden driver på tokiga röster mellan husfasader och schackrutor, röster som talar det nya Språket. Andetagen dem i mellan skakar om de tidigare bönderna som tuttat fyr på sina höbalar av Värderingar och kastat upp sina potatisar av tomma löften över åkern. Tokiga sjömän är dessa Nya. Mitt i vågorna, armar lyfta av människor, faller masten som en högrest fallossymbol, tänkt att krossa den förbisedda ojämlikheten. Fingrar nyper skrovet och med förenad styrka faller det i partiklar, som de alla minns på universiteten där de nya rösterna samlar sin kraft, för att kunna ro detta sjunkande skepp. I fören står hjärtan och vrålar över händerna. Rör sig i takt, manar på dessa ovärderliga ändringar. Visioner ifrån Mars om Ödlorna som kravlar genom öknen och rör sig i rum där inget finns. Tysta vrål hörs inifrån skrovet. Sjungande spöken som mässar för evigt om återkomsten. Händer som sträcker sig nerifrån djupet som vill att sjömännen tar sig dit och dit är de alla ämnade. Med åror och ro, för de sig dit. Ödlorna är där och sjömännen slickar deras svansar. Vrålen stegrar mellan plankton och sjögräs. Vattnet stiger högre än vad historiens minne minns. Tyst hostar snäckorna och ålen kräver sitt syre. Kräver att barnen ska överleva fisktrålare som alla ska gå på grund. En dag vinner vinden över segeltyg och trasar traditionerna som sytts in i huden på havet. Utfiske, loj, lake, precision, utarmade bläckfiskar genomför sin sång. Och vrålen inifrån skrovet hörs inte mer. Tysta och utnötta ekon i en värld där turkos är guld. En underjordisk skorpa viskar undertill och ut väller demonerna. De har väntat. De har väntat med kättingarna smidda av glömska och nu ska de alla rasa som elektroniska stormar över hjärnorna.

De ljud som hörs har drunknat. De bilder som ses är våta. Den luft som är, är tunn som sammet på tungan. Inoljade balsameras sjömännen och de rycks in i den nya sekunden som sluter den sista minuten. De och allt ska bländade slåss emot de skuggor som drar över allt och upphör.
Målade med sot och solljus reser de sig sakta igen.

Snabba tankar innan kriget

Vi står på randen till ännu ett krig
Jag läser mina tankar innan det förra kriget
Jag var lika desperat då, som nu
Jag vill inte se de onda människorna bli goda och tvärtom
Jag vill inte vara den som blir tvungen att välja sida
Jag blir paranoid, när jag hör och läser andras tankar
Både om sig själva och om andra de känner
Stundtals lycklig över att få vara vid liv
Att få vara en del av något större, ett liv i mitt liv
Jag är liv! Allt är liv!
Till och med döden är liv
Men det är ändå, den där känslan av ingenting som stryker mig mothårs
Den där känslan av att alla inte är med
Och vi sitter plötsligt inte längre i samma båt
Vissa målar den med vit färg, vissa med röd färg
Vissa paddlar för glatta livet, andra inte alls.
Vissa säger att kriget är livet
och ser på det som skall komma efter
Livet och kriget
Så mycket hat på dessa gator
Politiken kan inget rädda. Naturen räddar sig själv.
Vänster, höger.
Allt detta hat som delar sig och delar oss
Det växer med djupare rötter i våra hjärtan
Oh. Ska jag gå under, så ska det vara med ett leende på läpparna!
Ensam och vid liv!

En krokus i Jesusparken

Står i Malmös blodiga käft
Känner med händer, hur luften är en varelse
på Industrigatan

Innanför barken kryper det i björkarna
och Pan har åkallat regnet

Träffar arga (rädda) kvinnor som säger NEJ
Träffar snälla (kärleksfulla) män som säger HEJ
Träffar gnälliga (osäkra) människor som säger VÄNTA
Träffar tysta (trötta) muslimer som säger DETSAMMA, när jag säger Salaam Aleikum
Träffar högljudda (provocerande) män som säger DIN JÄVLA TÖNT, NOLLA
Träffar lyckliga (förälskade) par som säger KYSS MIG
Träffar olyckliga (oälskade) singlar som säger NÄR?
Träffar bittra (handfallna) nihilister som säger ingenting...
Träffar käcka (svävande) transvestiter som säger KOM MED MIG

Verkar av varenda centimeter på dansgolven
Målar dem med svett och undersidan av mina fötter

Någon är dryg
Någon är lat
Någon är rädd
Någon är glad
Någon är tillsammans
Någon är stenad
Instenad i en tanke
Stenar sig själv, för att slippa bli stenad av andra

Jag står i Malmös käft och borstar tänderna

Jag hör och ser, hur få ser eller hör

Jag blir kär i varenda cell jag träffar.
Jag ger dem ovillkorlig kärlek.
Man och bror. Kvinna och syster.
Som för tidiga Krokusar i jesusparken

Min kropp är er
Så länge ni vill

Vinden fångar in berget
Vinden virvlar in sig i mitt hår
Vinden spinner ett litet nystan bakom mitt öra
Som den sedan drar i, försiktigt
Även om den viner runtomkring
så spinner den fint bakom mitt öra
En lina av symfonier och
städscheman
Storstädningen
inför den nya tiden

Stadens symfoni

Vid ett bord

äter en macka

med natten bakom ryggen

blir strypljuden

de fyllnade skratten,

den knivskurna handen

och flickan med tilltäppt mun

ett sorgset sorl i

lufttrumman

Ett ständigt stigande mummel

som stiger och stiger

tills maximal höjd
är nådd

precis innan atmosfären

För att sedan

släppa spakarna

räkna metrarna

på instrumentpanelen

likt sandkorn inuti

tidglaset

Döden finns inte

Döden finns inte
förren man vänder sig
och där finns inget att vända till

Döden sticker inte
om kniven och händerna inte gör det

Döden blir aldrig sjuk
det är kroppen,
                        livsenheten som tröttnar

Döden tröttnar aldrig
Inte du heller

Döden, den finns inte




Den sprakar till:

Universums alla vågor

som rullar fram

över oändliga stränder

Tyst

Stegrande

Knotten vid Nobelvägen

Håller nån sorts

tyst sammankomst

Dansar runt varandra

över - under

Låter sina antenner

kontakta varandras sinnen

Signalerna som fanns

innan människan

Ringlar sakta

i den kalla natten

Två röster studsar

mellan husen och de

Drar ner varandra i

förvirring om

Vem som gjorde vad

och Vem som sålde vem

Den ena rösten säger att

vi ska hämnas, vi ska leva igen

Så plötsligt frasar natten

och skuggorna samman

och rösterna döljs i våldsamhet

Samtidigt som hunden skiter

i en rastgård och trettiotvå

cigarettfimpar, femton burkar

tränger sig samman i rastgårdens hörn

och försöker sakta återgå till jorden

där de en gång föddes

Knotten vet mer om världen

än vi människor

De vet hur skapelsen ser ut

för de är en del av den

De åt inte av frukten som

gav människan chansen

att vara filosof eller direktör

De flyger runt där uppe

intill en stor gatulampa

och bilarna susar under dem

Polisen tar
ungdomar mitt i natten

Med strålpistol
tar de dem för fortkörning
i tankebanan och
när adrenalinet slagit till
i deras polisbilar
Får de en muskel att spännas

Larmar duvorna att krypa in under
takbjälkarna
där sirenernas tjut inte kan nå dem

Råttorna kryper till botten av
sina sopcontainrar
där deras nyfödda ligger

Fullmånen lyser över taken
i industrilandskap
liksom den lyser över
myrar, sjöar, berg och
skogar

Galna i dig

Galna i dig
vill de ha en del av din hud
speciellt den del du döljer allra mest

Programmen som hemsöker våra
egna liv är de som
hemsöker alltsammans

De bryr sig inte om rösten som
du har i strupen eller det
dina fingrar kan skapa

Du är en plastdocka med fyra rörelser
som fylls på med planerade skandaler

Och vi är alla en del av den
för vi kräver allt
som din schablon har att ge
och lämnar dig
rinnandes i gränden
med alla dina kläder
sönderrivna till små valörer
om du misslyckas

Vitanda

Du har kläder på dig
Du tycker de kläderna passar just dig

Men här bryr sig ingen

Du är vacker och smart
men ingen bryr sig
Du lyssnar på The Smiths eller
A tribe called Quest eller Mozart eller Skinny Puppy
eller Rihanna eller Merzbow eller 2pac eller Rolling Stones
eller Pantera eller Cyndi Lauper eller Arthur Russell, ingen bryr sig.
Ingen kommer fråga vilken låt som är bäst

Du säger att högerpolitiker eller vänsterpolitiker eller centerpolitiker är bra.
Ingen bryr sig.

Du viftar med Amerikas flagga, ingen bryr sig
Du viftar med Piraternas flagga, ingen bryr sig
Du viftar med svansen när du lyder, ingen bryr sig


De frågar istället:
"Vad gör du här?
Har du kommit hit av egen fri vilja?"

Egentligen bryr de sig inte, men du är ju ändå människa.
De uppskattar ditt sällskap.
Du passar in lika mycket som dem.
Du menar på att deras känslor (om de nu äger några)
är sjukliga, hur kan ingen bry sig om moral, åsikter, religion, kläder, politik, hudfärg, mat, bilar, naturen, pandorna, tigrarna???

De lider kanske av någon mental rubbning
och du påpekar detta
inför de som är närmast

Nån ser på dig
Ler

Men ingen verkar bry sig

Allt du gjort
Allt som är du
Ingen bryr sig

Allt som kommer bli du och vara du.
Ingen bryr sig.

Fuck love poems #1

We move our feet near each others

All beers of the night
Make the words vanquish

So I can, just only
Focus on our feet

Somewhere
Shines the moon
Behind the clouds

I've seen it earlier one night
When you sent words,
Through the telecommunication net

"Make me yours"

And I tried to answer it, the best I could
But sometimes it feels like I poured
Vodka in my thumbs
And I couldn't send you anything but:

"Come here"

Fantasizing about our feet near each others


You look up, and
Yours eyes smile, and
Your mouth smile


The grass is growing outside

Your feet agrees
And now it's time for me to lay down


There under the halflit sky
You tied a string 'round my heart

Hur en dikt blir till: